Blue Circle sponsrar RE-bound

Genom initiativet Blue Circle vill vi på ett enkelt och smidigt sätt bidra för att stärka guldsmedsbranschen. Bidragen, som kan vara stora och små, möjliggörs av våra partners och sponsorer. Ett av våra senaste bidrag gick till RE-bound, ett härligt kreativt gäng.

Några ord av och om RE-bound

Knutpunkten för oss som gjorde utställningen RE-bound är att vi alla gått på Leksands folkhögskola. Genom utställningen fick vi för en kort stund flätas samman igen och där våra resor genom tid, distans och material fick mötas.

Vi har efter åren på Leksand gått vidare på olika håll, under planeringen har vi delat med oss av våra nya erfarenheter och tillsammans jobbat fram konceptet för utställningen. Vi ville visa på en mångfald av oss som grupp men också en samhörighet.

Denna upplevelse har både varit lärorik och otroligt rolig! Under hösten kommer vi som utställningsgrupp visa RE-bound i Wallenhallen i Leksand. Därefter är planerna osäkra, kanske möts våra vägar igen.

Sigge Nilsson, metallformgivare

Efter en kort tid som bilmekaniker så fick jag nog och började på Leksands folkhögskola. Det var där som jag insåg att jag var tvungen att ta mitt skapande på allvar och efter två år med silversmide där så gick jag vidare till att studera metallgestaltning på Göteborgs universitet och där går jag mitt andra år just nu.

En stor drivkraft i mitt konstnärskap är frågorna, jag inspireras av det som jag inte förstår men som någonstans klingar bekant, en bra idé känns som ett lyckligt minne. Skapandet är ett sätt att bearbeta världen, det är en metod för att försöka närma sig frågan ”Vad tusan handlar allt om egentligen?”. Livet för jaget handlar om att bli modig inför döden. När jag kan se det dolda hos varje ting så hoppas jag med trygghet kunna släppa taget. Kanske är det en omöjlig uppgift, för visst är det så att livet är större än alla berättelser och att frågan ibland är svaret? Om det inte finns tid nog att hinna med att förstå allt, då vill jag lägga min tid på att lära mig det vackra. Men jag finner ingen lycka i att hålla det för mig själv, och även om jag tror mig förstå, så är det när idén gestaltas som den får riktig betydelse och kan delas.

Jag hoppas kunna leva i mitt konstnärskap livet ut och jag hoppas alltid finna mening i frågorna. Jag hoppas finna gallerier som vill representera mina verk och betraktare som vill köpa dem, kanske till och med något museum. Om jag känner mig redo i framtiden, skulle jag kunna tänka mig att bli lärare inom metallgestaltning. Tappar jag konsten helt och hållet så kanske jag vänder mig till den teoretiska fysiken eller filosofin.

Våra Isac klemets, keramikerdrivkrafter

Under åren 2021-2023 studerade jag keramisk form på Leksands folkhögskola, men jag hade redan tidigare varit kursdeltagare på skolan. När jag flyttade till Sverige från Finland var det just Dalarna som blev min första anhalt. Åren 2017-2018 gick jag ett år på designlinjen och fick då en stark känsla för platsen och skolan. Efter året i Leksand fortsatte jag till högre studier vid Designhögskolan i Umeå, där jag utbildade mig till industridesigner. Efter att ha avslutat min kandidatutbildning mitt under pandemin, kände jag en stark längtan efter att arbeta med händerna igen. Tankarna på Leksands keramikutbildning hade legat och grott ett tag, så jag ansökte till programmet ”Keramisk form” och blev antagen. Under de två åren där lärde jag känna flera av deltagarna i utställningsgruppen ”REbound”. Idag arbetar jag som industridesigner och keramiker på ett av Sveriges äldsta hantverksföretag, Nittsjö Keramik i Rättvik. På fritiden ägnar jag mig åt sävslöjd och andra hantverk vid sidan av keramiken.

Jag inspireras av hantverkare och slöjdare som arbetar med material från sin närmiljö. Det är något vackert i att förädla ett vardagligt material till något nytt, samtidigt som man bevarar och utvecklar gamla kunskaper. Det blir en fin reflektion av samspelet mellan människan och naturen, tycker jag.

Tove Laurin, keramiker

Jag finner inspiration från alla möjliga håll. Men för det mesta motiveras jag av känsla eller en mening jag vill förmedla, och hamnar på vägen i mitt skapande av den känslan ofta i organiska former jag inspirerats av i naturen.        

Jag har precis flyttat hem till Jämtland igen och letar för tillfället en verkstadsplats här där jag kan fortsätta att utveckla mitt hantverk och mitt konstnärskap.

Ebba Bruce, metall- och stenkonstnär

Jag började min konstnärliga resa på Leksands Folkhögskola på metall och silversmide där mina ögon öppnades för metallens alla möjligheter, jag blev kär och visste att materialet skulle följa med mig många år framåt. Efter två år i Leksand började jag min kandidat i metall och smyckeskonst på Konsthögskolan i Oslo (KHiO), där studerade jag tre år och fick möta Oslos utbud inom smyckeskonsten och deltog även i flera internationella utställningar i bland annat München och Aten. På KHiO lärde jag mig att formulera mig kring min konst och vikten av det. Efter mina tre år i Oslo började jag i september i år min master på Konstfack på programmet CRAFT.

Det som inspirerar mig är personer som den ickebinära multidisciplinära konstnären, författaren, performancekonstnären och kuratorn matt lambert (namnet skrivs med små bokstäver för att hen inte vill kapitalisera sitt namn) som har öppnat upp mina ögon kring vad hantverk är och hur det definieras. Det är viktigt för oss som arbetar med hantverk att skapa vår plats, eftersom hantverk befinner sig långt ner i hierarkin i samhället i stort men också inom konsten. I framtiden ser jag mig själv i en kollektiv verkstad tillsammans med likasinnade som skapar i olika material. Vi behöver varandra för att komma framåt.

Lovis Klasson, metallformgivare

Jag har alltid varit en kreativ själ men det var inte förrän jag gick silver och smycke på Grebbestads folkhögskola som jag förstod att metall var mitt material. Därefter sökte jag till Leksands folkhögskola och gick tre år på metall-linjen. Nu läser jag en kandidat i metall och smyckekonst på khio i Oslo.

Från början ville jag bli guldsmed men med tiden jobbade jag mer lekfullt, mindre perfekt och det föll sig naturligt att rikta in mig på smyckekonst. Jag inspireras av minnen, tankar och frågor jag inte kan hitta svar på. Jag gör det jag inte kan låta bli. Jag finner den största inspirationen i mig själv, i mina verk bearbetar jag och sätter ord på händelser som påverkat mig genom livet. Jag jobbar främst i silver men också i koppar. Under mina år som student har jag engagerat mig i flera utställningar, både som curator och projektledare. Jag fascineras av hur ett verk påverkas beroende på lokal, ljus och rekvisita.

Det är viktigt för mig att skapa möten mellan konsten och människor. Förutom min egen konstnärliga praktik är det just som jag ser mig själv jobba med i framtiden. 

Vi på NSG önskar RE-bound och dess medlemmar lycka till med sitt fortsatta viktiga arbete med att föra vidare kunskap och hantverket. Vi ser fram emot att se vad detta kan leda till och förhoppningsvis får en chans att återkomma med detta framöver.